jag var precis nere på arbetsförmedlingen. Cykelturen dit gick väldigt fort och blandades av regn, solsken och mer regn. Vi var bara två pers på mötet. Jag vet inte hur många det skulle vart, men det skulle vart fler i alla fall. Vi körde igång mötet eftersom de kom fram till att de inte trodde fler skulle dyka upp. Plötsligt kommer killen på att han redan vart på detta mötet, och det visar sig att han skulle träffa nån som hette kent - inte sitta här. Då var det bara jag kvar. Vi pratade om det som skulle nämnas, och sedan tjugo minuer senare var jag på cykeln påväg hem igen.

Det var först på nu hemvägen jag fattade att det gått så fort på ditvägen för att jag hade medving, nu hade jag motvind och kom knappt framåt...
Jag hade tänkt att vara snäll mot förkylningen genom att gå upp för forsbacken. Men när jag kommer dit kommer världens ösregn och dränker hela mig. Tro fasen att jag tänker gå av cykeln och komm a hem ännu segare! Jag trampade på och plösligt var jag uppe. Kunde knappt andas, men fortsatte cykla ända hem. När jag ställt in cykeln i garaget har det slutat regna. Nu har jag värsta hostan. Härligt!

Nej nu är det slut på gnällandet - dags att dammsuga! (Blä!)