Jag minns när man var liten och kunde sitta hur länge som helst och punktera upp saker som jag ogillade med sig själv och sin kropp. När någon frågade om positiva saker kom jag däremot knappt på tre bra saker.

 

När folk sa att man skulle försöka vara nöjd med sin kropp och den man är så lät det bara så långt borta. Hur skulle jag kunna bli nöjd med att jag var så mycket längre än alla andra? Hur skulle jag kunna komma över att min näsa såg ut som den gjorde, eller att mina bröst var så små som dem var?

 

Men sen någonstans på vägen så gjorde man sakta men säkert det. Man hittade det positiva i det negativa lixom. Man lärde sig att se fördelarna, och att gilla sig själv.

 

Om jag skulle jämföra min självkänsla med när jag började gymnasiet, mot nu så är det så galen stor skillnad att det inte ens går att sätta fingret på. Jag har utvecklats så mycket!

Att bara kunna tänka tanken att det är okej att vara mig själv, och att folk kommer gilla mig för den jag är, det fanns lixom inte när jag gick på högstadiet. 

 

Visst jag har dagar när jag tycker jag är skitful, hatar min kropp och bara vill dra på mig en sopsäck.

Men oftast är det inte så, oftast kan jag titta i spegeln och vara nöjd med den jag är. Jag är en bra människa, med underbara vänner, en fantastisk familj, och med massor av möjligheter för framtiden.