Ungefär en gång i halvåret får jag ångest över mitt hår.
Det brukar vara från en till ett par dagar och under de dagarna tänker jag inte på något annat än just mitt hår.

Ångesten brukar oftast komma när det inte är sommar och jag får utväxt eftersom det inte bleks av solen längre, men nu idag fick jag istället en.

Hela dagen har jag gått runt och tittat på folks hår. Stackars alla som varit på Ikea idag för ni kan känna er totalt uttittade.
Mina depressioner handlar om min hårfärg. Jag älskar att vara blond men jag HATAR den delen som handlar om utväxt och att jag måste tvätta det varje dag för att det inte ska bli mörkt och se fett ut.
Varje gång jag har en av dem här dagarna så lyckas jag övertala migsjälv om att jo men jag vill nog vara blond och efter ett tag går det över. Men idag blev det inte som vanligt.

Nu har jag köpt hårfärg - brun! Inte en permanent utan en som håller i sex veckor. Så sen - kanske redan i kväll - ska jag färga det... Jag är sjukt nervös. Jag vet att jag e töntig för hallå det är bara hår! Men jag kan inte hjälpa det för tänk om jag inte bli nöjd alls, tänk om det blir helt fel!

-Men då får jag ta det , för eftersom om jag inte gör det nu så kommer jag få en nu attack om ett par månader igen...

Har köpt lite nya lådor, en kruka och en rullgardin till mitt rum oxå. Det var det som var själva anledningen till Ikea - inte att glo på fols hår - så nu ska jag möblera om i rummet, slänga all skit och plantera om mina kaktusar så alla står i en stor kruka på golvet istället för i mitt fönsten. De kan ju inte stå där o stickas varje gång jag ska dra ner rullgardinen!

Undrar om jag är inne i nån sorts fas med beroende av att göra förändringar??
Först håret och nu rummet... kanske bara är ett sammanträffande? :P

Nu vet ni lite mer om hur min knäppa hjärna tänker!

Pöss!